ljus jag blomma vatten

det finns inget moln

det finns ingen vind

jag sätter vid bassängkanten

fiskarnas rotation ljus jag blomma vatten

….

min mor plockar basilika

bröd och basilika och himmelsk ost utan moln av våta kashmirer

frälsning nära mellan gårdens blommor

vilken smekning ljuset fäller i mässingskålen

steget tar ner morgonen till jorden från höga murens topp

bakom leende gömd vad som helst

tidens vägg har ett hål

genom den syns mitt ansikte

det finns saker jag inte vet

jag vet att om jag luktar på ett grässtrå kommer jag att dö

jag går upp ända upp jag är full av vinge och fjäder

jag ser vägar i mörkret jag är full av fyr

jag är full av ljus och sand

och full av träd

jag är full av vägar av floder av vågor

jag är full av ett blads skugga

vad ensam min inre är

ابری نیست
 بادی نیست
می نشینم لب حوض
گردش ماهی ها روشنی من گل آب
پکی خوشه زیست
 مادرم ریحان می چیند
 نان و ریحان و پنیر آسمانی بی ابر اطلسی هایی تر
رستگاری نزدیک لای گلهای حیاط
نور در کاسه مس چه نوازش ها می ریزد
نردبان از سر دیوار بلند صبح را روی زمین می آرد
 پشت لبخندی پنهان هر چیز
روزنی دارد دیوار زمان که از آن چهره من پیداست
چیزهایی هست که نمی دانم
 می دانم سبزه ای را باکنم خواهم مرد
می روم بالا تا اوج من پر از بال و پرم
 راه می بینم در ظلمت من پر از فانوسم
 من پر از نورم و شن
و پر از دار و درخت
 پرم از راه از پل از رود از موج
 پرم از سایه برگی در آب
 چه درونم تنهاست

 

om ni kommer efter mig

är jag bakom ingenmansland

bakom ingenmansland är en plats

bakom ingenmansland är luftens ådror fyllda av busbärare

som hämtar budet om den jordens mest avlägna  buskes öppnade blomma

på sanden är också mönstret av de smala ryttarnas hästars hovar

som på morgonen gick till vitsippornas himmelsfärds berg

bakom  ingenmanslandet är begärets fallskärm öppet

för att det skall blåsa törstens bris i bladets rot

regnets klockor hörs

man är ensam här

och i denna ensamhet rinner skuggan av en aspen ända till evighet

om ni vill komma till mig

kom sakta och mjukt

så inte min ensamhets tunna porslin spricker

به سراغ من اگر می ایید
پشت هیچستانم
پشت هیچستان جایی است
پشت هیچستان رگ های هوا پر قاصدهایی است
 که خبر می آرند از گل واشده دورترین بوته خاک
روی شنها هم نقشهای سم اسبان سواران ظریفی است که صبح
به سرتپه معراج شقایق رفتند
 پشت هیچستان چتر خواهش باز است
 تا نسیم عطشی در بن برگی بدود
زنگ باران به صدا می اید
آدم اینجا تنهاست
و در این تنهایی سایه نارونی تا ابدیت جاری است
به سراغ من اگرمی ایید
 نرم و آهسته بیایید مبادا که ترک بردارد
چینی نازک تنهایی من