|
Nazanin Nezamshahidi نازنین نظام شهیدی Översättning: Sohrab Rahimi
Nazanin Nezamshahidi föddes 1955 i staden Mashhad i Norra Iran. Hon hör till de största namnen inom den moderna persiska litteraturen. Hennes tre diktsamlingar blev mycket uppmärksammade i iransk media. Nazanin dog i mars 2005,femtio år gammal. Nazanins böcker: 1991: Mah ra dobare roshan kon (Tänd månen ännu en gång) 1995: Bar se shanbe barf mibaarad ( det snöar på tisdagen ) 2003: Amma man moasere baadhaa hastam ( men jag är samtidig som vindarna )
Dagen kommer
När gryningen kommer är natten liten sträcker hela sin kropp som en svart katt mot det öde plåttaket då hoppar han går från grannens vägg när morgonen kommer förnyar en fågel sin sångs melodi då flyger hon och kattens ögon längre fram följer flygets linje mitt i luften dagen har anlänt.
April 1991
Sommarregn
Telefonen ringer intill sommaren detta är regnets ursprung jag står under din molniga röst och jag är hes intill sommaren
telefonen ringer färgerna rör sig runt siffrorna telefonluren är mulen regnets doft kretsar kring fingrarna som en ring jag böjer mig över din röst regnet fuktar min hals
på de trådar som är lika svarta och långa som saknad kysser jag din röst och plötsligt står det en sommar mitt i regnet.
Den mörka sången Då var vinden en mörk sång som sjöng i den sandiga jordens öra på den gula jorden så att det skulle påminnas om allt den hade förstört och det var vinden mörkrets hand som rörde om i de ljusa molnen så den inte regnade så den inte suddade bort dess groteska handstil och det var vinden letande efter den öde gränden då den mållöst mördade den ensamma lampan bakom fönstret
MÖRK DRAKE Varken ljud eller ljus huset är tyst och släckt när sladden och telefonknapparna är en svart drake luren tar en tupplur den glömda signalens ringar ringningen som betyder dagens gryning och puttar fram kärlekens vågor utmed livet ända till slutet av tiden huset är tyst den svarta draken har lagt sig över dagen.
Utom vinden… Även om vinden vill når ingen hand till någon gren ty ibland någonstans mitt i luften gungar en hand i längtan river mitt i luften ingenting kommer i handen under himlen förutom vinden den osynliga tillvaron passerar ingenting.
Tänd månen en gång till
Vi är bara värdar hos månen inte den dagen som sken i sitt andra mönster oh! kvinnan med vars namn passerar dagen med ditt namn på taket dina guldhänder måste peka mot ett annat lanskap Vi är värdar hos den månen som inte lyst på länge min sköna! tänd månen än en gång…
|
