|
Mahnaz Yousefi översättning Sohrab Rahimi مهناز یوسفی ترجمه به سوئدی سهراب رحیمی
Mahnaz Yousefi är född 1989 i Rasht(en stad i norra Iran). Hon läser juridik vid högskolan. Hon vann första priset vid Valse poesitävling i Teheran 2008. Hennes första diktsamling ( som det är) är under tryck.
Freden 1
jag går inte för att jag är trött jag är trött för att jag inte går jag är trött och en lång tid har jag återskapat mordscenen många fingrar kommer att döma minsta pekning i den riktning där mitt huvud snurras snurra snurra snurra
jag är mitt eget land tingen på distans ett avstånd för att komma fram till tingen från en väldigt lång distans för att nå tingen för att nå på avstånd ifrån avstånd
därför att mina närsynta ögon är vana vid…
jag är ert land en hög höjd för människor som skrattar utanför läppen en kort gäspning som tas ut ur mina krigare och jag somnar in sakta… sakta… på en vit flagga.
jag vaknar upp bakom en värn som jag glömt bort ge min din id-bricka kom vi byter plats jag dör du, var noga med att vika de vita pappersbladen den robot som stötte undan luften gjorde det gråt inte du kära! freden kommer alltid på avstånd och dess handskakning stämmer med mitt leende
en flytande ström ett helvete bryter ut från denna sekund små och stora bomber som tryckte min hand på örat vad jorden är långsam dessa dagar?! har jag blivit borttappad? är det så? har jag somnat? mina ögonlock är tunga en värld är halvöppen med mitt minne som stuckit ut ur texten lite av det har jag glömt det andra känner jag inte igen när jag tuppade av vid belägringen mina ögonlock utan ork en mörk värld och jorden landet som bärs i mig
Tänk om jag har blivit begraven!?
مهناز یوسفی
«صلح1»
از اینکه خسته ام، راه نمی روماز اینکه راه نمیروم، خسته ام خسته ام و زمان درازی صحنه ی جنایت را بازسازی کرده ام انگشتان زیادی برای اتهام می آیند اشاره ای کوچک به سمتی که سرم چرخانده میشود چرخ چرخ چرخ
من سرزمین خودم هستم اشیاء از دور فاصله ای برای رسیدن اشیاء از فاصله ای دور برای رسیدن اشیاء برای رسیدن دور از فاصله چرا که چشمهای نزدیک بینم عادت دارند...
من سرزمین شما هستم ارتفاعی بلند برای مردمی که بیرون از لب میخندند خمیازه ای کوتاه که از دهان جنگجویانم کشیده میشود و روی پرچمی سفید آرام...آرام.../ خوابم گرفته است./
بیدار می شوم پشت سنگری که از یاد برده ام فرصتی کوچک برای بوسیدن: - پلاکت را به من بده بیا جایمان عوض شود من ، می میرم تو، "تا"ی ِ کاغذهای سفید را درست رعایت کن موشکی که هوا را کنار می زد، کنار می زند گریه نکن جانم! صلح همیشه از دور می آید و تکان دادن دستش ، با لبخند من هماهنگ است -
جریانی سیال قیامتی از همین لحظه آغاز میشود بمبهای ریز و درشت که دستم را روی گوش فشار میدادند این روزها زمین چقدر معطل است! نکند من مفقود شده ام؟! ها؟ مفقود شده ام؟ / خوابم گرفته است./ پلکهایم سنگین... جهانی نیمه باز... با حافظه ام که از متن بیرون زده است کمی را از یاد برده ام کمی دیگر را نمی شناسم وقتی در محاصره از پا افتاده بودم پلکهایم بی جان... جهانی تاریک... و خاک، سرزمینی که در من حمل می شود.
نکند من مفقود شده ام؟
پایان- مهناز یوسفی
|
