شعر ايران   شعرجهان   داستان   مقاله   مصاحبه    معرفي کتاب    اخبار   لينکها   تماس    صفحه اول   ديجيتالي  Swedish

Sohrab Rahimi      medlem i Sveriges författarförbund sedan 1996. Föddes i Iran 1962. Bott i Sverige sedan 1987.

Sohrab Rahimi har hittills publicerat:  

Khaneye khaabhaa, 1995, Göteborg    

Tidens ruttna kärnor,1996, Lund  

Den vita salvan,1998,Stockholm      

Namei baraye to 2006, Teheran

----------------------------------------------------------------------------------------------

Ballong

Denna sida förblir vit vart skall jag ta vägen

bland färger ljusen ljuden var skall jag stå

mellan gröna vatten simmar jag förblir jag blå

om inte jag hittar dina läppar vart skall jag då gå

jag har stannat mellan uppehåll avstannat

står mitt i dörren, blivit kvar mellan att gå eller inte gå

hade kommit för att stanna hos dig

hittade dig inte du hade gått med vinden

lämnade mitt öra till väggen mitt hjärta till havet

du tittade åt mig jag tog din blick tittade på

jag ville få tag i dig du gled i sömnen

stannade vid väggen med mitt öde

skrev att du skulle komma

skrev kom för att du skulle komma

i mötet och runt cirkeln sprang jag

jag gick förlorad

som en ballong i vinden

som vinden

denna sida förblir vit vart skall jag ta vägen

bland färger ljusen ljuden var skall jag stå

mellan gröna vatten simmar jag förblir jag blå

om inte jag hittar dina läppar vart skall jag då gå

Regn på dessa ögonblick

Dina ögon passerar rummet

och doften av din kropp är fortfarande med mig

din röst ekar i mitt huvud

av regnar denna snö är det uppenbart

att du aldrig kommer

du har gått med våren med vinden

du har gått med vinden och jag

har stannat här mellan vinden

faller droppar skvättar regnet

på dessa ögonblick

i denna tystnad som omger mig

i denna illusion och längtan och väntan

av faller denna gardin på detta fönster är det uppenbart att det inte finns något hopp om någon utsikt längre.

det finns varken ork för att nå stanna

eller ork för att nå till stanna

repets eko darrar inom kroppen

jag når inte din lukt

sömnen har flytt från mina ögon

av faller dessa ögonblick blir jag våt

av tanken på att du skall stanna i mitt hjärtas avstannande

det är av tanken på ditt vara i mitt vara

som jag lierar mig med vansinnet

och kastas ut genom fönstret

 på gatans  kullersten.

Isoleringens praktik

vita bladet påminner om min tystnad

fågeln passerar dimman

grenarna reser sig i längtan efter himlen

väggar bombas under tankar och beskjutningar

en blombukett full av längtan slog sönder vasen

skuggor förflyttas mot vattnets stilla sida

dagens färger, månadernas förlorade namn

flyger igenom minnen och illusioner

att promenera längs Medelhavet

fritt fall i vansinnets årstid

i respekt för solen

tar jag av hatten

god dag

och sveper hårt, repet runt sin hand

glasögon och hatt och en kropp lika lång som sorg

fönstret öppnas

dödskallen faller från ramen

och dörren

förblir stängd

i längtan

övningen av att stå tom

övningen av att stå ensam

övning för att gråta i ensamheten

och bilderna smälter i hennes hand

solen går ner i sjukhusets gård

och natten har gömt sig bakom dörren

stolar och gatans stenar

med mönster påminnande om de älskande

och vita bladet som påminner om min tystnad och längtan och döden.

Brutna rader

Hon älskar mig som en magnet som samlar poesi

och njuter smak av honung

hon längtar naken gråter mjuk våg under tystnad grubblar gammal kärlek lysande illusion

ganska förvånad söker hemlig delikat utmärkt evighet lagom död

blå sanning vit himmel kall ångest fluffig lycklig element mellan trevlig och trött

vaknar tvättar svart tavla när doft möter minne regn

skön morgon kostar svett modern semester vanlig familj löjlig sommar

nästan rätt alltid nära slut hör känsla komma utanför hinnan

tvekar ibland vilken värld välja vemod inte pengar

hård kyss länge skratt

sköter mäktig kunskap glömska vinter verklig unik skräp

hellre god vara mer ben dröm miljö galen säng

snö skall fylla själ en som aldrig vilar

vänta vemodig pojke

hoppet står på spel förstå fattig man måste fundera fråga finna mål utan föda viktig äventyr mot sol efter viskning lagom löjlig

välja visa modern vemod.

 ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Död eller poesi

än en gång förföljer oss sekunderna.

Kom!

Låt oss läsa  våra dikter baklänges

                                 för att lura tiden.

Vi som ändå blivit blåsta

och nu måste vi betala skatt för våra dikter.

Det spelar ingen roll om det är på halvtid eller heltid

Vi har rest oss mot en evighet

                       som tänker krossa oss.

en värld som inte tål poeter

och vi som inte tål världens tyngd.

Det är enbart orden som inte sviker oss.

även lyckliga kroppar kan få oss att skratta

inte för att vi inte skrattar åt tidens bitterheter

för vi var bittra redan från början

även om de ville måla oss lyckliga.

och vår början var en spik för vår avsluts kista.

Vi levde på halvtid

även om vår död blev på heltid.

Från dessa år

Jag skriver inte  dessa dagar

eller skriver och river

jag är trött

jag är trött på alla dessa webbar och hemsidor!

på dessa färger, ljus och ljud

Jag ställer mig på offline-läge

jag släcker mig själv

i mörkret söker jag efter åratalets förlorade

och plötsligt ser jag det!

löven som dansar i vinden

regnet som besinningslöst blöter trafikanterna

sorgen som kontinuerligt river i mitt hjärta

(Men du vet ej vilka nätter jag bringade till morgonen utan att mina ögonlock var snälla mot varandra ett endaste ögonblick! )

Vem var det som sade så snällt och smärtsamt?

lägger mig här på dessa tillitsfulla papper

och berättar mina hemligheter för väggar och dörrar.

I mattans mönster

letar jag efter en skiss av tårar

och med denna penna skriver jag så här:

ack!!!

Ack detta liv som jag inte visste hur jag levde!

Jag sade detta till väggen

                och vinden slängde fönstret på min panna.

Ballong

Denna sida förblir vit vart skall jag ta vägen

bland färger ljusen ljuden var skall jag stå

mellan gröna vatten simmar jag förblir jag blå

om inte jag hittar dina läppar vart skall jag då gå

jag har stannat mellan uppehåll avstannat

står mitt i dörren, blivit kvar mellan att gå eller inte gå

hade kommit för att stanna hos dig

hittade dig inte du hade gått med vinden

lämnade mitt öra till väggen mitt hjärta till havet

du tittade åt mig jag tog din blick tittade på

jag ville få tag i dig du gled i sömnen

stannade vid väggen med mitt öde

skrev att du skulle komma

skrev kom för att du skulle komma

i mötet och runt cirkeln sprang jag

jag gick förlorad

som en ballong i vinden

som vinden

denna sida förblir vit vart skall jag ta vägen

bland färger ljusen ljuden var skall jag stå

mellan gröna vatten simmar jag förblir jag blå

om inte jag hittar dina läppar vart skall jag då gå

Regn på dessa ögonblick

Dina ögon passerar rummet

och doften av din kropp är fortfarande med mig

din röst ekar i mitt huvud

av regnar denna snö är det uppenbart

att du aldrig kommer

du har gått med våren med vinden

du har gått med vinden och jag

har stannat här mellan vinden

faller droppar skvättar regnet

på dessa ögonblick

i denna tystnad som omger mig

i denna illusion och längtan och väntan

av faller denna gardin på detta fönster är det uppenbart att det inte finns något hopp om någon utsikt längre.

det finns varken ork för att nå stanna

eller ork för att nå till stanna

repets eko darrar inom kroppen

jag når inte din lukt

sömnen har flytt från mina ögon

av faller dessa ögonblick blir jag våt

av tanken på att du skall stanna i mitt hjärtas avstannande

det är av tanken på ditt vara i mitt vara

som jag lierar mig med vansinnet

och kastas ut genom fönstret

 på gatans  kullersten.

Isoleringens praktik

vita bladet påminner om min tystnad

fågeln passerar dimman

grenarna reser sig i längtan efter himlen

väggar bombas under tankar och beskjutningar

en blombukett full av längtan slog sönder vasen

skuggor förflyttas mot vattnets stilla sida

dagens färger, månadernas förlorade namn

flyger igenom minnen och illusioner

att promenera längs Medelhavet

fritt fall i vansinnets årstid

i respekt för solen

tar jag av hatten

god dag

och sveper hårt, repet runt sin hand

glasögon och hatt och en kropp lika lång som sorg

fönstret öppnas

dödskallen faller från ramen

och dörren

förblir stängd

i längtan

övningen av att stå tom

övningen av att stå ensam

övning för att gråta i ensamheten

och bilderna smälter i hennes hand

solen går ner i sjukhusets gård

och natten har gömt sig bakom dörren

stolar och gatans stenar

med mönster påminnande om de älskande

och vita bladet som påminner om min tystnad och längtan och döden.

Dagens kvarlevor

Hon sade:

trampa inte på blommorna

hon visste inte att jag har ätit de grå dagarna

kommit hit via skuggorna

hällt orden i min ficka

för att hitta min ensamhet

som är lika stor som en ö.

jag kan bara trampa på skuggorna

och krama bollarna på gräsmattan.

hon sade: har du skrivit detta att vita kaniner är listigare än svarta katter

jag förstod inte

ord försvann i ord

jag försvann i mig själv

passerade sakta förbi blomman

och lutade mig mot solens vägg bredvid järnstången

en cigarett klämdes under mina fötter när det ringde på telefonen

Halo! vem är det?

Här har de realiserat  dagens jordiska kvarlevor

Halo! Vem är det?

Finns det ingen som kan tända lamporna?

det var gästernas skratt och rök och trötthetens strålning

han lade på luren

ett glas mineralvatten för alla exilpoeter!

en snigel drog sig upp längs vasken i gården

och pennan hade dragit på sig tyngden av alla spiralformade orden mellan sina tänder.

han tryckte på F4

brokiga webbsidor, många ord, små sparvar

från trånga gränder

till stora gator

och skuggor lika tunga som ett århundrade

ensamma fönster och trötta dagar

igenom korridorer

Vad är klockan?

I mörkret

I mörkret letade jag efter din sanna bild, i drömmen

Jag såg inte jag hittade inte varken i sömn eller i vakenhet

Mina ord vävdes samman med din tystnad komplicerades

den gråt jag hade i halsen gömde jag och skrev på tavlan

dina tänder fastnade på min hals

din röst var söt som mjölk

jag flydde från vakenheten jag flydde från sömnen blev vansinne

Nej jag väntar inte på dörren, fönstret var inget annat än ursäkt

Inte för att väggen skiljer mig från mig jag hade inte

Jag visste inte, inte för att jag inte ville veta, därför att mina tänder var blinda

I ensamheten flöt jag mot dina visor om natten

Du ville vara en orsak till varat

I dessa avlägsna nätter och minnet av en hand på en vägg

Du var gömd mellan stadens hållplatser och bussar

gömd som mitt ansikte som var dammig

Jag var dammig fallen på en stenig gata

I natten ropade jag på dig i tystnaden

Du var en tom ram påminnande om mitt icke-vara

Jag hade en sak för att skriva om

ett ord för att inte tala om

Mitt sägande liknade din tystnad som du som inte sade

Jag säger en sak för att ha sagt något för att gömma mina osagda ord

vita kaniner är vackrare gröna ankor likaså

avlägsna dikter och en sång i

Kom närmare du är av samma materia och jag är inte med mig själv

nära skymningen upplöses jag i en tom ram

Jag skapade varken en dikt för ditt ansikte varken ingenting

varken i skymningen eller i ramen

jag löstes upp jag blev upplöst i denna meningslösa illusion

att jag är en poet och att min dikt är en ursäkt för att jag finns

mitt vara är en poet en poesi en orsak

mitt vara är inte som alla andra varor

som en icke existens av mitt vara tom på kladdiga rader

jag avlägsnar mig för att snurra kring mitt smärta

jag avlägsnar mig för att krossas under mina väggar

jag avlägsnar mig och avrundar från långt håll

jag ser mig själv från det avlägsna

en poet är ensam med sin dikt.

Gångare

Slänger mig så här

på papperet.

Det är inte jag.

Som de vill

bygger de och  skjuter.

Han har tappat vägmärken

likaså adresser

han har gått vilse i sina vägar.

Jag går sakta igenom skuggor

men du ser inte mig.

I gömda labyrinter

en cirkel runt dig själv

som ett läte ur halsen

i munnen på denna sekund

som skakningen av tänderna

och darrningen av käken

som öppnande och stängande av ögonlocken

du blev som min brytning

när du ämnade simma

i det avlägsna

i din ensamhet

hade du velat vara

som en tystnad och en frågande panna.

Jag häller en stängd mun

och en tak full av eko i mina fickor

och promenerar.

I avståndet mellan två hållplatser

Jag skriver

alltså finns jag

som en gammal gummas trötta ögon

bakom ett ensamt fönster

och horisonten

som i slutet av jorden

stannat ljudlöst

har jag stannat ensam

i mitt slut

en dag kommer jag att lämna detta rike

och denna kamrat

jag kommer att gräva en grav för mina tankar

och jag kommer att lämna mina dagar till vindens händer

när regnet faller

kommer jag att vara den ensammaste

i avståndet mellan två hållplatser

och ett öga

i väntan på vännen.