M.A. Sepanloo
Översättning:
Sohrab Rahimi
Miniatyr(1)
Vilken tidlös fågel
den sjunger sånger
på haremkvinnornas luggar
fortfarande
är jordfästningstillåtelse
priset för kärleken
och den osynliga ordningen
som slet ut staden förgäves
och gjorde valet
till allas uppgift
prisar kärleken
skänker staden till själen
och alla som bor i denna stad
har alltid en liten kylskåp
i sitt hjärta
och i dess hörn
finns en bur med en tyst kanariefågel
vårens besparing(kanske den kommer)
och bakom varje barns block
finns det en sång
med ett teckensnitt som han inte känner
(kanske han kommer att lära sig)
och varje kvinna
har gömt en duva i sitt hår, under slöjan.
Miniatyr(2)
Regnets natur är uppvaknande
det är inte konstigt att regnandet
skjuts upp med sex månader
i denna stad
och vi har inte anslutit oss till de vissna än
Vi är den tidlösa fågeln
vars undomsskuggor
cyklar framför
rättsläkaren.
Även om fönstren är stängda
är skymningszonens passagerare vakna
och från högtalare, plötsligt
dyker middagens bön upp.
Vilket eko
dessa hårstrås himmel
i samband med anslutning till främmande luft
den blixtrar och bygger dunder
duvans sång utformar sig
i åska och blixt och sirener
himlen är regnig
regnet är överflöd.
När ni lämnade huset
föll gardiner
tavlorna föll
Ni sålde böckerna
(hyllan gick i gisslan hos myror)
men vilka struntsaker
från slitna ting
blev kvar i hörnet av rummet
och under fönsterkarmen
som en bruten kopp
som inte längre följde med er
och lukten av kommunikation
som inte ville lämna hemmet
( den skämdes för sitt gamla namn i sitt nya hus)
och hålen efter knappar och spikar
gjorde frånvaron djupare.
med er flytt
snurrade klädskåpet sakta
och av tystnadens ...
reste sig en skamfull leende
till nästa morgon
då det blev städerskans tur
för att rensa hemmet från slitna ögonblick
och målaren kom
med färgburken grå
vilket var ny som skapelsens första dag och den saknade bakgrund
men ingen såg
nubben som hade rötter i glömskan
och dess avlägsna ljus
inspirerade frånvaros ram
längtan fortsatte
på varje vår försökte elden att tända
och trän ljöd
tills äntligen tystnad rann över
och enslighet fullbordades
med sitt oskuldsfulla yttre
kvarstannade nubbarna på vägen år efter år
den dag då kärleken( med sin nya hyresgäst)
ville hänga något på den
var väggen rak!
bredvid bädden
gjorde flickan i ordning
allt som strödd
som hennes hårsvall
på nattliga händelser.
tingens plats byttes
lakan: gardin, kudde, möbelkudde
askfat: vas
kläder, som hemlighet, återvände till glömskans skåp
och mitthöstens morgon
delade hemligheten, i suddiga glas
för att låtsas:
utanför är det mulet
Du var som en morgon
silvergästen!
var alltid en morgon i mig
som vet väl
i vilket öga vakna
och i vilket sprida sömn
min frihets lilla gryning
min glädjes silverbok
den berättelse som i framtiden läses om dig.
dagen grydde och morgonens gäst mumlade:
vattnets avbild, silkes sång, den klara föreställningen
lakanens glittring, som skickar solen i väg
i närliggande husen
till detta rum
ni är mycket ung för att kunna skriva min historia
samma händelselösa fortsättning finns och samma dröm
samma glömska med sina otaliga avsnitt
var tillhör denna trp
att min gravsten skall klyvas av silkes lenhet
när många år senare
mjuka händer
lägger vita blommor på den