|
|
|
|
Robab Moheb Dikter Översättning : Sohrab Rahimi
Skorpion på månen i dimma skorpion på taket i dimma skorpion på husets tak i dimma i skorpionens dimma förbryllad garnnystan
faller mellan gömda rader faller inte här på vitt papper fäller skinn på vitt papper som om en orm har gått i skorpionsskalet där blodkärlen hoppar bakom kärlen, väggen hoppar:
den dödes plats är inte på kyrkogården det är i lederna i skorpionen i ormens skal har den gått.
2
Döden är årets och skuggans ljud på stenen tillsammans med ögonlockets plötsliga hopp fingrarna stänger alla fönster och detta är det enda ljudet av katastrofens fotsteg då en saga slutar i min hals
¤
med skuggorna på mina läppar har bara gått ett år
- de tommaste drömmarna eller illusion jag har kastats till en sten
¤
och sedan stenen är ett ljus när den går uppför min strupe är den ensam- årets och skuggans fotsteg på stenen och jag är medresenär till en fingertopp som stänger ögonlockens vinge.
3
Död under olivträden
När jag lyssnar med denna penna är din röst vacker annars med en sned tanke har jag kastat ankare vid sidan av lerklockor naken
när jag andas med denna penna är ditt skratt luft annars är inte mitt brösts vinge något tak för mina händers djupa
med denna penna om jag drömmer är din skugga synlig annars mitt huvud är det havets stumhet vid sidan av mina fötters havslika acceleration i en timme då det inte blåser
i timmen om det inte blåser det som går fortsätter inte i tanke stannar den som går, går inte med mig med mig är jag främling bekant- vatten och eld och vind och jord - sten och sjö… var skall jag lägga punkten pennan är en olivträd det är en död som sover under mina händer i en timme då det inte blåser om det inte blåser i klockan som går fortsätter inte i tanken stannar den som går, går inte med mig med mig är jag främling bekant- vatten och eld och vind och jord - sten och sjö var lägger jag punkten mina händer är olivträd det är en död sovande under denna pennas händer
4
Jag föredrar att skriva mjölkbägaren och dricka dikten och låta pennan skriva om hela mig
jag föredrar att inte vara denna själv som ni känner vara mig själv: en poet vid skuggan av sina bröst slickar ordens slut föredrar – detta – enbart…vara början på en dikt: en dikt i mjölkens bägare.
5
en krok lika lång som aldrig existerade Shahrzads hårfläta i tusen och en natt av de falska nyheternas materia vi är sköra satirer vi har blivit beska i vår historias hals som de upprepade förfalskningarna av samma meningar vilka tider det förflutna- vi tog slut i en marginals gråtfulla punkt tacka vet jag jorden- vi blev strukna vid sidan av den som inte liknar någon och våra id-kort stiftar fortfarande lagar utav tandfulla råttor
¤¤¤
och nu har vår bakgrund börjat i en framtid då ingen liknar någon och var och en vill vara någon annan och var och en samma beska historiska smak i lagliga förfalskningar har id-korten alla, samma bilder av dig och mig och vi liknar inte vår egen bild
I mörka salonger ändrar vi utssende tills de frånvarande pronomen blir större som legendariska maskar med bred mun kränkta av jagets presens pronomen
vid varje fönster en värld vid varje fönster säger don Quixote: Jag vid varje fönster när det inte blåser vid varje fönster- i mörka salar.
I mörka salar reser alla don Quixote i dig när det inte blåser och tanken har slocknat och ögat kommer från mardrömmen och du i din illusion bunden spinner fönstrets tanke vid fönstret
i mörka salar vid fönstret är det dimma i din röst. när du förblir i icke-passerande igenom tusenfaldiga trädgårdar med denna kråka som växer ända till din rösts smala som don Quixotes stannande i mig som min stannande i dig som din stannande i vanan som din vana i dig – vid fönstret.
6 Passerade igenom förbudets världar era förbud går igenom mina klor och era förbud som passerar mina vinkningar gör tvivlet till min ståndpunkt
på mina fingertoppar mina cirklar
och varje cirkels hals- där världen gick under i mig där rötter – ruttna, i mina vattnars grannskap och världen gick igenom smärtan
era smärtor går igenom mina fingrar och era smärtor passerar igenom mina sagor riktas nollan med tre språk mot min övre som era smärtor i mina klor
på mina fingerspetsar mina cirklar och varje cirkels strupe där världen blev mitt tak där tre berättares berättelse- i samma nivå som mina drömmar:
födelse livet döden på mina fingerspetsar berättarens dans och mina cirklars berättelse.
1
عقرب روی ِ ماه در مِه عقرب روی ِ بام در مِه عقرب روی ِ بام ِ خانه در مِه در مِه عقرب کلاف سر در گم –
لای سطر های پنهان مي افتد نمي افتد اينجا روی کاغذ سفيد روی کاغذ سفيد پوست مي اندازد انگار ماری رفته توی جلد ِ عقرب ، که رگ مي پرد پي ِ رگ ، پي مي پرد :
جای مرده توی گورستان نيست توی مفصل است توی عقرب ِ توی ِ جلد ِ مار رفته ... ....
2
مرگ صداي ِ پاي ِسال و ُ سايه است روي ِ سنگ
همراه با پرش ِ ناگهاني ِ پلک سرانگشتي تمام پنجره ها را مي بندد و اين تنها صداي ِ پاي ِ فاجعه است که قصه اي در حنجره ام تمام مي شود
□
با سايه هاي ِ روي لب هام فقط سالي گذشته است
- خا لي ترين ِ خواب ها يا خيال – به سنگي پرتاب شده ام
□
وآنگاه سنگ نوري ست از حنجره ام که بالا مي گيرد تنها ست - صداي ِ پاي ِسال و ُ سايه روي ِ سنگ وَ من همراهم با سرانگشتي که بال پلک را مي بندد
□
3 مرده زير در خت زيتون
با اين قلم که گوش مي دهم صدايت زيباست وگرنه با خيال ِ کج پاي ِ ساعت هاي ِ گِلي لنگر انداخته ام عريان
با اين قلم که نفس مي کشم خنده ات هواست و گرنه بال ِ سينه ام سقفي نيست براي ِ گودي ِ دستهام
با اين قلم اگر خواب ببينم سايه ات پيداست وگرنه سرم گنگي درياست پاي ِ شتاب ِ دريائي پاهام در ساعتي که باد نمي وزد
در ساعت اگر باد نمي وزد اينکه مي رود در ذهن امتداد ندارد مي ماند اينکه مي رود نمي رود با من با من منم غريبه آشنا - آب و ُ آتش وُ باد و ُ خاک - سنگ و ُ درياچه ... نقطه را کجا بگذارم درخت زيتوني ست قلم مرده ايست خوابيده زير دستهاي من در ساعتي که باد نمي وزد
در ساعت اگر باد نمي وزد اينکه مي رود در ذهن امتداد ندارد مي ماند اينکه مي رود نمي رود با من با من منم غريبه آشنا - آب و ُ آتش وُ باد و ُ خاک - سنگ و ُ درياچه ... نقطه را کجا بگذارم درخت زيتوني ست دستهاي من مرده ايست خوابيده زير دستهاي اين قلم
4
ترجيح می دهم پياله ی شير را بنويسم و شعر را بنوشم و بگذارم قلم تمام ِ مرا بازنويسی کند. ترجيح می دهم ـ اين خود ، که شما می شناسيد ، نباشم ، من باشم : شاعری در سايه ی پستان ها ش ، آخر ِ حرف را می ليسد. ترجيح می دهم ـ اين ـ تنها ... شروع ِ يک شعر باشد : شعری در پياله ی شير!
5 قلابی به درازای ِ گیسوی ِ شهرزادهای هرگز نبوده ی ِ هزارو یکشب – از جنس ِ خبرهای ِ قلابی : ما طنز ِ ظریفی هستیم در حلقوم ِ تاریخمان گس شده ایم ؛ مثل ِ جعلیات ِ مکرر ِ همان جمله ی ِ - یادش بخیر گذ شته ها – تمام شد یم در نقطه ی ِ پر هق هق ِ یک حاشیه – یادش بخیر خاک – هاشور خورده ایم در هوای ِ کسی که شبیه هیچکس نیست و شناسنامه ها مان هنوز از موش های ِ دنداندار قانون می سازد. .و حالا گذ شته ی ِ ما شروع شده است در آینده ای که هیچکس شبیه هیچکس نیست و همه کس هوای ِ دیگری بودن می کند و همه کس همان طعم ِ گس ِ تاریخی. در جعلیات ِ قانونی شناسنامه ها همه یک عکس دارند ؛ از من و تو و ما شبیه عکس ِ خود نیستیم.
در سالن های ِ تاریک ما تغییر ِ قیافه می دهیم تا ضمیرهای غایب مثل ِ صورتک های اسطوره ای بزرگ شوند – با دهان ِ گشاد ِ قی کرده از ضمیر ِ حاضر ِ من
کنار ِ هر پنجره دنیایی کنار ِ هر پنجره دُن کیشوت ها می گویند : من کنار ِ هر پنجره وقتی که باد نمی وزد کنار ِ هر پنجره – در سالن های تاریک.
در سالن های تاریک دن کیشوت ها در تو سفر می کنند – وقتی که باد نمی وزد و فکر خاموش است و چشم از کار ِ کابوس می آید و تو در کار ِ توهم - خیال ِ پنجره می بافی کنار ِ پنجره.
در سالن های تاریک کنار پنجره مِه ا ست در صدای ِ تو – وقتی که می مانی در نگذ شتن از باغهای ِ هزار زنجره با این کلاغ که قد می کشد تا نازک ِ صدات مثل ِ ماندن ِ دُن کیشوت در من مثل ِ ماندن ِ من در تو مثل ِ ماندن ِ تو در عادت مثل ِ عادت ِ تو در تو - کنار ِ پنجره :
6
از جهان منع گذشت منعتان از پنجه هام می گذرد و منعتان از سر انگشت اشاره هام که می گذرد – تردید را مرکز ثقلم می کند
بر نوک ِ انگشت هام دایره هام.
و گلوگاهِ هر دایره – جائی که جهان خراب ِ من شد جائی که ریشه هامان – گندیده ، همسا یه ی آب هام.
و جهان از درد گذشت دردتان از پنجه هام می گذرد و دردتان از میان قصه هام که می گذرد – صفر با سه زبان سمت ِ بالایم می گیرد مثل دردتان در پنجه هام
بر نوک ِ انگشت هام دایره هام.
و گلوگاهِ هر دایره – جائی که جهان سقف ِ من شد جائی که روایت ِ سه راوی – همپایه ی ِ خواب هام:
تولد زندگی مرگ بر نوک ِ انگشت هام رقص ِ راوی و حکایت ِ دایره هام.
|
|
