|
Om Maryam Hooleh och hennes bok; ”förbannelsens bås”=”Badjejenefrin”Sohrab rahimi I dessa dikter ser vi en poet som reser sig mot ett patriarkaliskt samhälle där männen äger allt inklusive sina kvinnor. Poeten Maryam Hooleh hör till de nya unga poeterna som tagit avstånd ifrån vackra ord och överflödiga metaforer för att ägna sig mer åt poesins kärna, nämligen livet, och sanningen bakom den maskerade gåtfulla litteraturarvet. Hooleh hör till den skara av poeter som efter revolutionens nederlag, hittade andra vägar än politiska paroller i diktkonsten. Hooleh använder sig av enkla ord. Hon beskriver i dessa dikter; sitt liv, som kvinna, som mor, och som hustru. Hon beskriver de problem och de svårigheter hon möter i sitt möte med myndigheterna och det patriarkala samhället. Hon blir enligt dessa dikter ett offer för det manliga samhällets grymma diktatur och fundamentalistiska tänkande. Hon beskriver samhällets filosofer och präster, makthavarna och det strängt traditionella samhället, på ett sätt som får läsaren att skratta och gråta samtidigt. Hon ifrågasätter alla samhällets värderingar och banar väg för en ny våg av tänkande, skrivande och framförallt agerande gentemot det fossila samhället som med hjälp av religion och tradition straffar alla former av tänkande. Hooleh avslöjar de falska profeterna och får läsaren att inse att ingenting är heligt och att allt kan ifrågasättas. Poeten Maryam Hooleh föddes 1978 i Iran och debuterade vid 20-årsåldern med en diktsamling under namnet; Atens gränder. Trots sin ringa ålder räknas Hooleh till de största rösterna inom den moderna lyriken i Iran. ”Förbannelsens bås” eller ”badjeje nefrin” som det heter på persiska är en bok med hög kvalitet. Språket är enkelt, utan komplicerade ord. Poeten tilltalar läsarna med ett enkelt och vardagligt språk. Stilen är ren. Poeten har ett eget språk, en egen värld och läsaren upptäcker hela tiden nya saker. I Sverige skulle många läsare speciellt kvinnor uppskatta verket för sin öppenhet och sin kämpeglöd, då verket är ett feministiskt underverk. Omslaget till boken är fint, enkelt och praktiskt. Bilden på poeten i baksidan av boken, underlättar för den iranske läsaren att sluta bekantskap med ett nytt stort porträtt inom den samtida moderna litteraturen i Iran. Den här boken kan mäta sig med de riktigt stora inom den samtida iranska litteraturen. Sett ur ett historiskt perspektiv är verket en av de största i sitt slag med tanke på att det är en kvinna som genom sina dikter banar väg för en ny ström, en ny värld. Här har vi alltså en kvinna som gnom orden kämpar och är fast besluten att stanna kvar inom litteraturens värld.
Maryam Hooleh Översättning från persiska: Sohrab Rahimi
Ensam bilen
Jag jobbar bra , som en bil även om jag är yngre än de här bilarna som du ser är min körning utmärkt oftast tävlar jag med mina grannar men bara för detta tävling vägens meningslöshet vet enbart vägen människans meningslöshet vet ingen alltid söver ena änden av denna triangel de övriga ena änden av denna triangel som har drömt att han är gud . Men det är bara den som vet sanningen min körning är utan tvekan bra jag kan köra över vem jag vill när jag vill jag kan skjutsa vem jag vill där han står jag kan tuta till kvinnor ( naturligtvis detta bredvid min mage eftersom denna bilens stolar är sydda manligt ) jag står i tjänst till vissa man så de inte står utan förare varje man i sin storlek min bil är liten men den funkar bra
trots detta sjunker jag i mig själv på nätterna mörkret av dessa dagar som gått , omger mig men lyktstolparna väntar på mig lyktstolparna väntar på mig . Jag skäms
Jag skäms för att jag är muslim Jag skäms för att jag är kristen Jag skäms för att jag är relgijös Jag skäms för att jag är ateist Jag skäms över att jag är en människa och tagit jorden ifrån andra djur !
En meter och några centimeter uppifrån
Mitt huvud nådde Eifel Vad skall jag göra nu då? Skall jag räcka tungan åt bergen som inte släpper igenom vinden? Eller skall jag skratta åt profeter som förblivit dvärgar? Från den stund då mitt huvud nådde hemofilias tak och epilepsins väggar krossade mig sade någon till mig att det fanns något högre Högsta ställningen är smärtans ställning Nu har mitt huvud nått Eifel eller passerat den(vet jag inte) Men molnen väter fortfarande min kropp uppifrån Jag vill inte ha en kropp utan lik Därför tror jag att hepatit B eller Aids är den högsta möjliga saken. Det är törsten som drar mig framåt även om min älskare där nere med en meter och några centimeter längd är redo att ligga med en nätliknande jätte. Civilisation
Kommer ihåg Nietzsche som höll vackra tal även om hans sjukdom inte var lika allvarlig som hans förfäder så att för den skull dess feber skulle dröja i tvåtusen år men hur vore det om alla vackra ord tog slut och människorna rev ner sjukhusens murar.
Vilken vacker kvinna
Jag vill inte tala om min lycka se på min mörka sida som ligger i bibliotekets tunnlar Taket rasar ner och hälften av mitt lik återvänder till de levandes värld Jag slickar min glass och säger detta till dig Du gräver ner dig på din plats: vilken vacker kvinna! Jag slickar min glass och betraktar mitt kala huvud i fickan Du gräver ner dig på din plats: vilken vacker kvinna! Jag slickar min glass och virar mina fötter runt mitt huvud för att ha något att förlora i vinden Du gräver ner dig på din plats: vilken vacker kvinna! Jag vill inte tala om min lycka men vilken vacker kvinna!
|
