|
Azita Ghahreman
dikter i översättning av Sohrab Rahimi
böcker på persiska · Avazhaaye havva (Evas sånger) · Tabdishaaye paeezi (höstens skulpturer) · Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) Azita Ghahreman föddes 1962 i Iran. Efter att ha utbildat sig som lärare, studerade hon språk, litteratur och mytologi. Azita debuterade som poet 1990. Hennes första bok ”avazhaaye havva” (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iransk media. Den andra boken ”tandishaaye paeezi” (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen ”faramooshi aine sadei daarad” (glömskan har en enkel ceremoni) kom ut 2002 och nominerades till årets bästa diktsamling och fick mycket bra kritik i iransk press. Azita Ghahreman har även haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”. Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska och svenska och hon har haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland och Frankrike Azitas dikter behandlar människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeendena runtomkring oss. I Azitas tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom och författarens uppväxt i ett religiöst land, som begränsar kvinnors levnadsvillkor. I de senare dikterna från nittiotalet finns en mognare hållning till världen och språket. Här utforskar Azita människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivkraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från de förutbestämda, förutfattade meningarna om vad som är rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000, framträder en lekfull poet som laborerar mer med orden, språket och historien. Azitas filosofiska och mytologiska studier lämnar spår i dikterna, språket återupptäcks och hon närmar sig sin omvärld på ett nytt sätt. Sagornas värld ersätts av en bitter verklighet som skildras med ironi och filosofisk beundran över de stora och små händelserna i denna vida värld. Men det vore fel att betrakta Azita Ghahreman som en politisk poet. Dikterna är varken sammanbundna i tid eller rum utan kan betecknas som universella och tidlösa, samtidigt som de är präglade av en iransk kvinnas liv och öde. De senare dikterna innehåller också erotik och anknyter därmed till en sida av den persiska lyriktraditionen som få iranska kvinnor idag vågar närma sig så öppet och starkt.I Azita Ghahremans poetiska värld, gör den tusenåriga persiska litteraturen ständigt sig påmind
Kroppens meningar är ofullständiga
Men om du ser under mitt korta hår Mitt långa hår upp till knäet Klippt och skuren Och under den med en mörk scarf och lerig nagel Mörka glasögon Och blod sprungen till mitt knä Och där har jag stått träd Ovanför det trädet En fågel som skakar i mitt vita fjäder Om du ser mig naken En blå lätt ängel på mitt bröst Och en sten på min hals Sover på mina knän i skuggornas tyngd En upponervänd himmel med gröna blad och skott av solens salvor på pannan och skurna randiga ljus som slingrar sig runt jorden vattnet som jag går har samlat mig själv i min näve droppe för droppe faller i denna språng mot dig och jordens ansikte förloras och hittas odjuret som plockar regnets rötter slår mot dina ord havets röst och långa armar från Goa till Malmö lägger på rivningar skorrandet av andningens botten din blick som jag drunknar och visar själens djup till dig i vinden streck och punkter kroppens meningar som ofullständigt brinner skrämda av din kärleks attack om du ser mig naken med åker och kråka och trötthet, jag kan inte och vill inte gå har inte och skall sova och vill inte kom med stavningen av varats imperfektum hantverken i Isfahan Kalkuttas rökelser, blå minarer och gyllene tak med morgnar som moln skrynkliga och kall kaffe med döda telefoner och pappersrester har gått med vinden är jag glömd och har spottat skönheten på Gud avskyr tvivlets unkenhet, kär i galenskap ta mig nu någon hård på kanten av denna flöjt, kalla höga strupe som jag kastas för att inte ramla ta mig hårt tills jag faller spy upp mitt eget blod tömmas på mina döda och tåg som aldrig kommer fram och hus till hus förlorade skepp och en dröm av grus i denna odjurets tid därför kalla mig vackert nu och kortfatta mig i dig vackert kalla mig räds ej att inte ta på odjurets ansikte i en spiral som blev en trappuppgång av kroppar den sköra mörker av fjärilens sköra gardiner på nakenhetens sida här om du kommer till de rum som jag ej sett utan dig och vi väntade på dig med knappar, torkade blommor och gula blad badbora, tamar, root physia, Soudabeh, ön och auster med döden täckte jag en del av mitt ansikte ibland dess fötter deras magar, era läppar, våra bröst och det var inte alltid lite mer än det som borde vi och feber i en vidd som måne en skärande blad i vattnet ända tills vår öken öppnas i flammor och fåglar som sover på din axel i mitt huvud kom! Var inte rädd för dina brutna fingrar som jag hämtat för att du skall klistra mig till mina fingrar för att jag skall börja från dig kommer jag att gå igen
Det gamla paraplyet 1 Hur har hon kommit hit sådan lång väg denna kvinna med sin grå regnkappa och sitt vemodiga paraply utan att knacka på dörren eller säga ett enda ord anlände hon och satt bredvid mig bredvid falluckan drack hon ur samma tekopp jag tittade igenom hennes ögon igen en gång körsbärets knoppande en gång lövfällningen av akacior och jasminer och sedan visste jag att hos de rivna bladen som gick bort med vinden inte fanns någon nyhet. Livet är trettio år gammal man kan bara böja sig framåt och gråta över mängden av upp- och nervända flaggor och lukta på den bittra parfymen utmed minuternas olycksbådande
2 Vår höst har återigen kommit mogna vildplommon och persimoner regnet och nakna ekollon det halvbrända bladet av Platon och pil som om vi bara blundade fortfarande fanns den halvdruckna koppen på bordet. Vi bara blinkade och världen var tom på älskare som var vi.
3 Nu är jag en uppsvullen lik över mina dagar men varken bladen täcker mig eller måsarna skuggar över denna blåa panna varken knoppar letar efter eller snön fyller mina ådrors klyftor. De sade: det finns ingen väg vid denna sida så färglös jag har blivit att även döden glömt mig
4 svarta fågelspillningar på jaspis, på glasets marmor numera är jag finnig och ensam som en staty övergiven i regnet eller en ung mans önskningar fulla av hål som kommit tillbaka från kriget med en agatring i fickan och fingrar som tuggats av elden.
5 Så sliten som jag är som en skjorta som är använd tusen gånger vilken okänd vind har kastat mig hit? med min själs ihoplappade med denna vissna röst när jag passerar igenom höstliga dörrar är jag i dina ögon inget annat än rynkiga händer som bitit i ett gammalt äpple
6 Jag söker vatten men jag har ingen mun utan händer och armar omfamnar jag dig under denna lilla plåttak har vi bara våra drömmar och den långa raden av myror som passerar över förvirrade sinnen. Mörkret droppar bakom rädslornas isolering denna överraskning kommer att föra bort oss utan att vi ens druckit den klunk vi sökte
7 Vem är det som frågar om kvinnan med en grå regnkappa och ett gammal paraplys kommande och gående tuggade naglar kommer inte att avslöja dig när Du gång på gång vikt biljetten dina tårar kommer inte att fylla nattens håla. Natten har passerat förbi vår själ bosatt sig i vår röst med sina vilsna fåglar och mörka moln.
8 Blod kastad på meningars vägg men min röst når inte dig jag drunknar bredvid dig och du ser ingenting utom en förvånad kvinna som står på knä bredvid fällan av lekens rutor och ser stökiga räls i djupet av minuter som växlaren som gör i ordning de krokiga linjerna en skakig lykta snurrar kring dina drömmar så att du kan se döda ord och en flamberande mun som smälter över din skelett.
9 Världens rum är det ändlösa spelets hålor vad har försvunnit? Är det en grön kula? Jag har gnuggat denna biljett gång på gång i min flicka denna mynt har jag klämt i min hand bussar passerar förbi och gula telefonkiosk syns men hur mycket kan man avlägsna sig från en kvinna med en grå regnkappa som tittar på sin klocka gång på gång och vet mycket väl himlen kommer aldrig att fälla regn och vinden har tagit med sig den gatan som med en våt gran anslöt sig till källan och den gröna kulan har för alltid glidit från hans handflata. Det är lönlöst att slå på dörrar och passera igenom bredvidliggande rum att dra gardiner åt sidan och öppna falluckan för att återigen se månen som lyser som alltid på den kvinnans axlar som har en grå regnkappa och ett gammalt paraply.
--------------------------------------------------------------------------
Med en röd blomma
Passera med en röd blomma igenom svarta skjortor och trottoarens slitna flaggor det finns ingen annan väg kom ner med din röda blomma från bladets vänstra hörn passera igenom linjer och paragrafer sväng mot mina minnen möt mig i ett gammalt och gult hus som har rostiga gängor och falluckor täckta av gräs och murgröna sammanblandad och spänstig är dammet av tingen årens vemodiga hölje runt skräcken med din röda blomma kom, kom och på ett sätt de inte kan se peka på paradisets dörr.
------------------------------------------------------------------------------
Även…
Även när du inte är här sitter du framför mig och lampan brinner bredvid dig Hur kunde all den vita öken bli en vit liten duk på en gummas knä med den svarta näckrosens vemodiga avtryck och klockans pendel som blev en gul myra och tuggade sönder våra fingrar dina omogna kinders heta doft och färgen av de vinbär som vi hade plockat rött rött och elden läste böckerna och vinden bläddrade oss Även när Du inte är här står Du framför oss hänger upp lampan i mörkret och kallar oss vid våra namn.
|
