Höstens skulpturer

dikter

Azita Ghahreman

översättning:

Sohrab Rahimi

Poeten Azita Ghahreman föddes 1962 i Iran. Efter att ha utbildat sig som lärare,

studerade hon språk, litteratur och mytologi.

Hon debuterade som poet 1990.

Hennes första bok ”avazhaaye havva” (Evas sånger)

blev mycket uppmärksammad i iransk media.

Hennes andra bok ”tandishaaye paeezi” (höstens skulpturer) kom ut 1996.

Hennes tredje diktsamling som heter

 ”faramooshi aine sadei daarad” ( glömskan har en enkel ceremoni)

kom ut 2002 och blev nominerad till årets bästa diktsamling

och fick mycket bra kritik i iransk press.

Poeten Azita Ghahreman har haft uppdrag i FN

och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”.

Hennes dikter är översatta till franska, holländska,

engelska, tyska och svenska.

Hon har haft föredrag och poesiuppläsningar

i Sverige, Holland och Frankrike.

Det gamla paraplyet

1

Hur har hon kommit hit

sådan lång väg

denna kvinna med sin grå regnkappa

och sitt vemodiga paraply

utan att knacka på dörren

eller säga ett enda ord

anlände hon och satt bredvid mig

bredvid falluckan

drack hon ur samma tekopp

jag tittade igenom hennes ögon igen

en gång körsbärets knoppande

en gång lövfällningen av akacior och jasminer

och sedan visste jag att

hos de rivna bladen

som gick bort med vinden

inte fanns någon nyhet.

Livet är trettio år gammal

man kan bara böja sig framåt

och gråta över mängden av

upp- och nervända flaggor

och lukta på

den bittra parfymen

utmed minuternas olycksbådande

2

Vår höst har återigen kommit

mogna vildplommon och persimoner

regnet och nakna ekollon

det halvbrända bladet av

Platon och pil

som om vi bara blundade

fortfarande fanns

den halvdruckna koppen på bordet.

Vi bara blinkade

och världen var tom

på älskare

som var vi.

3

Nu är jag en uppsvullen lik

över mina dagar

men varken bladen täcker mig

eller måsarna skuggar över

denna blåa panna

varken knoppar letar efter

eller snön fyller

mina ådrors klyftor.

De sade: det finns ingen väg vid denna sida

så färglös jag har blivit

att även döden glömt  mig

4

svarta fågelspillningar

på jaspis, på glasets marmor

numera är jag finnig och ensam

som en staty

övergiven i regnet

eller en ung mans önskningar fulla av hål

som kommit tillbaka

från kriget

med en agatring i fickan

och fingrar

som tuggats av elden.

5

Så sliten som jag är

som en skjorta som är använd tusen gånger

vilken okänd vind

har kastat mig hit?

med min själs ihoplappade

med denna vissna röst

när jag passerar

igenom höstliga dörrar

är jag i dina ögon

inget annat än

rynkiga händer

som bitit

i ett gammalt äpple

6

Jag söker vatten

men jag har ingen mun

utan händer och armar

omfamnar jag dig

under denna lilla plåttak

har vi bara våra drömmar

och den långa raden av myror

som passerar över förvirrade sinnen.

Mörkret droppar

bakom rädslornas isolering

denna överraskning

kommer att föra bort oss

utan att vi ens druckit

den klunk vi sökte

7

Vem är det som frågar om kvinnan

 med en grå regnkappa och ett gammal paraplys

 kommande och gående

tuggade naglar

kommer inte att avslöja dig

när Du gång på gång

vikt biljetten

dina tårar

kommer inte att fylla

nattens håla.

Natten har passerat

förbi vår själ

bosatt sig i vår röst

med sina vilsna fåglar och mörka moln.

8

Blod kastad på meningars vägg

men min röst når inte dig

jag drunknar bredvid dig

och du ser ingenting

utom en förvånad kvinna

som står på knä

bredvid fällan av lekens rutor

och ser stökiga räls

i djupet av minuter

som växlaren

som gör i ordning

de krokiga linjerna

en skakig lykta

snurrar kring dina drömmar

så att du kan se döda ord

och en flamberande mun

som smälter över din skelett.

9

Världens rum

är det ändlösa spelets hålor

vad har försvunnit?

Är det en grön kula?

Jag har gnuggat denna biljett

gång på gång i min flicka

denna mynt

har jag klämt i min hand

bussar passerar förbi

och gula telefonkiosk syns

men hur mycket kan man avlägsna sig

från en kvinna med en grå regnkappa

som tittar på sin klocka

gång på gång

och vet mycket väl

himlen kommer aldrig att fälla regn

och vinden har tagit med sig

den gatan

som med en våt gran

anslöt sig till källan

och den gröna kulan

har för alltid glidit

från hans handflata.

Det är lönlöst att slå på dörrar

och passera igenom bredvidliggande rum

att dra gardiner åt sidan

och öppna falluckan

för att återigen se

månen som lyser som alltid

på den kvinnans axlar

som har en grå regnkappa

och ett gammalt paraply.

--------------------------------------------------------------------------

Med en röd blomma

Passera med en röd blomma

igenom svarta skjortor

och trottoarens slitna flaggor

det finns ingen annan väg

kom ner

med din röda blomma

från bladets vänstra hörn

passera igenom

linjer och paragrafer

sväng mot mina minnen

möt mig

i ett gammalt och gult hus

som   har rostiga gängor

och falluckor täckta av gräs och murgröna

sammanblandad och spänstig

är dammet av tingen

årens vemodiga hölje

runt skräcken

med din röda blomma

kom, kom

och på ett sätt de inte kan se

peka på

paradisets dörr.

 ------------------------------------------------------------------------------

Även…

Även när du inte är här

sitter du framför  mig

och lampan brinner bredvid dig

Hur kunde all den vita öken

bli en vit liten duk

på en gummas knä

med den svarta näckrosens vemodiga avtryck

och klockans pendel

som blev en gul myra

och tuggade sönder våra fingrar

dina omogna kinders heta doft

och färgen av de vinbär

som vi hade plockat

rött rött

och elden läste böckerna

och vinden bläddrade oss

Även när Du inte är här

står Du framför oss

hänger upp lampan i mörkret

och kallar oss vid våra namn.